Jag reser ensam – men är nästan aldrig ensam

Det är en fråga jag får allt för ofta: "Är det inte ensamt att resa ensam?" Och ska jag vara ärlig så är svaret väl det, men av alla fel anledningar folk tror. Så nu tänkte jag gå igenom varför jag hela tiden väljer bort sällskap, fast det utifrån säkert ser skittråkigt och lite patetiskt ut.

Du har alltid ett val

Vi människor är sociala av naturen, punkt slut. Inte alla lika mycket, men det fina är att vi hela tiden har ett val i hur sociala vi är just den dagen, något man tappar bort helt om man alltid har en reskompis inklistrad bredvid sig.

Känner jag efter en 10-timmars bussresa i Peru att nu är det dags att prata med en annan människa än mina egna tankar, drar jag till en bar, beställer en öl och kollar in vilka som sitter ensamma eller i en grupp jag kan glida in i. Och jag lovar: i 90 procent av fallen när man frågar om man får slå sig ner får man ett ja.

Men är det tvärtom, har jag suttit med en grupp under en längre period, finns det ingenting bättre än att köpa lite snacks och en cola zero, dra ner gardinen runt hostelsängen och gömma mig från hela världen i tystnad. Det valet försvinner om du har en kompis med dig. Du måste hela tiden förhålla dig till någon annan, och det är exakt det jag inte vill när jag reser. Fördelarna med sällskap finns, jag förnekar det inte, men de ställer sig i skuggan så fort jag jämför med friheten att bara välja själv.

Nämnde jag detta med hostel?

Det största tipset jag kan ge, om man reser ensam och faktiskt vill lära känna folk, är att sluta gömma sig på hotellrum eller en egen Airbnb. Ta ett par nätter på ett hostel och bli en del av gemenskapen där istället. Du behöver inte dela våningssäng med fyra snarkande främlingar, de flesta hostel har privata rum att hyra också.

Poängen är att hostel är sjukt sociala platser, med saker att göra tillsammans så fort det sociala batteriet behöver laddas. Har jag ändå hyrt en Airbnb för mig själv har jag på kvällarna oftast hängt på ett hostel i närheten, bara för att få den där boosten av att möta nya människor.

Vill du testa samma trick första dagen på en ny plats utan att behöva jaga upp folk själv, boka in dig på en guidad aktivitet via GetYourGuide. Du behöver inte guiden. Du behöver gänget som automatiskt uppstår när sju främlingar delar minibuss i tre timmar.

Din resa är inte bättre än människorna du möter

Här kommer säkert några rynka på näsan, för att vara social på resande fot passar inte alla. Jag kan bara tala för min egen erfarenhet, och den säger att hur fint hostellet, hotellet eller lägenheten än är, hur himmelskt maten än smakar, spelar det ingen roll om människorna på platsen är katastrof. Då blir det ingen bra resa i minnet, hur många stjärnor boendet än hade.

Ser jag tillbaka på mina nu 80-plus besökta länder finns det inte ett enda där jag ogillat människorna. Vissa platser sämre än andra, klart, men inget land jag inte skulle återvända till. Möjligen Frankrike, om jag tänker efter riktigt noga.

Och här kommer brasklappen till oss skandinaver som fortfarande styrs av rubriker från tio år tillbaka: sluta läsa allt UD skriver som om det vore ett facit och ta det istället med en rejäl nypa salt. De vackraste och snällaste människorna jag mött bor i Syrien, Irak och Indien, länder de flesta helst undviker på grund av vad som hände för länge sedan, inte vad som händer nu. De som suttit sämst till verkar konsekvent vara bäst på att ta hand om varandra, och om du bara reser dit avrådningarna redan godkänt kommer du aldrig känna den gästfriheten. Sitt gärna kvar hemma i soffan och tyck till om det, jag möter hellre människorna själv.

Jag och en liten pojke i Damaskus, Syrien som ville ta en bild med mig

Det kan vara riktigt ensamt

Jag ska inte romantisera det här som det enda rätta sättet att leva. Det finns stunder jag suttit och undrat om det är rätt att göra det jag gör. Tidsskillnaden gör det svårt att hålla kontakt med nära och kära, och man sitter för länge och scrollar Facebook och ser vad gamla kollegor och vänner gör i sina liv, utan en själv i bild.

Men det tar sällan många timmar innan man är tillbaka, med en påminnelse om att de nog sitter och tänker att det hade varit skönt att göra samma sak en dag. Ensamhet finns för övrigt i fler former än den som syns på en strand. Det sitter säkert folk som läser det här som har barn, vänner och kollegor runt sig dygnet runt, och ändå känner sig ensamma. Så det där med att känna sig ensam är inte reserverat för de som faktiskt är ensamma.

Och ensamhet till viss grad är bra för oss. Utan den hade man inte uppskattat återseendet med en gammal vän lika mycket, eller den nya bekantskapen man just träffade i en bar i La Paz.

Om det är något jag lärt mig på mina resor så är det att äta ensam inte måste vara så illa

Måste man sälja allt och sluta jobbet för att testa?

Nej. Vill du bara nyfiket testa konceptet behöver du inte göra som jag och sälja allt jag ägde, säga upp jobbet och dra. Du behöver inte packa en ryggsäck och försvinna i sex månader heller.

Börja i en svensk stad du aldrig besökt. Ät middag ensam, gå på bio eller konsert ensam, åk hem igen. Eller ta steget till ett annat land i Skandinavien, käka smørrebrød i Odense eller ta en Minttu i Åbo. Det jag och många andra gör är ganska extremt och passar inte alla, och min uppfattning är att de som verkligen ogillar att resa ensam oftast är de som knappt provat och tagit i lite för mycket från start. Små steg. Lär dig tycka om din egen sällskap innan du dömer ut hela idén.

Jag finns här

Jag är absolut ingen specialist på det här, och jag ska nog vara försiktig med en del åsikter jag har i ämnet. Men har du frågor eller funderingar är min inbox alltid öppen, så hojta till.

Håller du med, eller tycker du att jag har helt fel om ensamhet, gästfrihet eller UD:s avrådningar? Säg det rakt ut i kommentarerna på min Facebook-profil, jag läser och svarar på allt.

Vill du följa med på resan mellan blogginläggen hittar du mig på TikTok, Instagram och YouTube.