Del 28; Vardag - igen

I lördags när jag låg på soffan och gjorde absolut ingenting – hörde jag det. Lite fundersam satte jag mig upp – vad är det som händer? Då insåg jag – det var tystnaden. Inga höga skrik från uteserveringarna, inga rullväskor som drogs hastigt mot semesterboendet. Jag kikade försiktigt ut över min takterrass – nämen, alltså, parkerings-VM verkade vara över för denna gång, det fanns plats att parkera. Lagligt. Det var då det slog mig – augustimånad är på upphällningen och därmed den stora turistinvasionen.

Nu när sanden på stranden till slut går att se igen, och inte bara ryggar och parasoll i necessärfärg, kan man också börja identifiera de äkta bofasta igen. Ni vet, de som inte går runt med en solbränna som ett sönderbränt russin och som faktiskt vet att spanska är det officiella språket här.

Hela sommaren har rondellerna känts som en argentinsk tangoduell där ingen vet stegen. Jag menar, hur många kollar egentligen backspegeln när de kör ut ur en rondell? I Spanien är det snudd på ett måste.

Grannens balkong, som många gånger kändes som en ungdomsgård i Bromölla med överförfriskade svenska tonåringar som brölade "ooaaaa" hela natten, eller de belgiska turisterna som lät sina barn använda trapphuset för att leka i när det regnade. Stackars barn som inte kan gå ut i regnet – man undrar ju om de är gjorda av socker. Men vid närmare eftertanke var de nog snarare gjorda av sprinterskor och mistlurar.

Så nu är ordningen återställd, till nästa påsk i alla fall. Nu är det ryska man hör i mina kvarter igen. Som sig bör i Spanien.