Under ytan med David – reportaget från Medelhavets blå djup
Under ytan med David – reportaget från Medelhavets blå djup
Solen har knappt hunnit stiga över horisonten när de första dykarna samlas nere vid hamnen på Malta. Havet ligger nästan spegelblankt. Luften är redan varm trots att klockan bara är strax efter sju på morgonen. På kajen står David Andersson, 34 år, med en kaffemugg i handen och blickar ut över Medelhavet.
Han arbetar som dykinstruktör och har gjort det större delen av sitt vuxna liv. För många människor är havet en plats för semester några veckor om året. För David är det arbetsplats, vardagsrum och passion på samma gång.
– Det spelar ingen roll hur många år jag har dykt, säger han medan han kontrollerar dagens utrustning. Varje gång jag går ner under ytan finns det något nytt att upptäcka.
Malta har blivit ett av Europas mest uppskattade resmål för dykare tack vare det klara vattnet, de många vraken och de dramatiska undervattenslandskapen. Sikten kan ofta vara mycket god och dykplatserna lockar både nybörjare och erfarna äventyrare.
Från Göteborg till Medelhavet
Davids historia började långt från Maltas kalkstensklippor.
Han växte upp i Göteborg där havet alltid fanns nära. Familjen tillbringade somrarna på västkusten och redan som barn fascinerades han av livet under ytan. Han snorklade i timmar och kunde sitta länge på bryggan och studera fiskar och krabbor.
Men det var först som 18-åring som han gjorde sitt första riktiga dyk.
– Jag var på semester i Grekland och anmälde mig till en prova-på-kurs. Jag hade egentligen inga stora förväntningar, men efter tio minuter under vattnet visste jag att det här var något speciellt.
Väl hemma i Sverige fortsatte han utbilda sig. Ett certifikat blev två, två blev tre. Snart började han resa enbart för att dyka.
När möjligheten dök upp att arbeta som dykinstruktör i Medelhavet tog han chansen.
– Jag tänkte att jag skulle stanna ett år. Nu har det gått åtta.
En arbetsplats utan väggar
När resten av ön vaknar har David och dagens grupp redan lastat flaskor, regulatorer och våtdräkter i båten.
Motorn startar och farkosten lämnar hamnen. Några kilometer längre ut stannar den ovanför ett av Maltas berömda vrak.
Ögruppen är känd för sina många vrakdyk. Här finns både äldre fartyg och fartyg som medvetet sänkts för att skapa konstgjorda rev och attraktiva dykmål. Ett av de mest kända är patrullbåten P29 som ligger på botten i klart vatten och ofta används som introduktion till vrakdykning.
David går igenom säkerhetsrutinerna med gruppen.
Trots att han har gjort samma genomgång tusentals gånger märks det att han fortfarande tar uppgiften på största allvar.
– Säkerhet är allt inom dykning. Man får aldrig bli slarvig bara för att något känns rutinmässigt.
Han kontrollerar att alla förstår planen innan de rullar baklänges ner i vattnet.
Några sekunder senare försvinner gruppen under ytan.
Tystnaden under havet
För den som aldrig har dykt är det svårt att förstå känslan.
Ovanför ytan hörs motorer, vågor och människor som pratar. Under ytan försvinner nästan allt.
Kvar finns bara ljudet av den egna andningen.
David beskriver det som en form av meditation.
– Många tror att dykning handlar om adrenalin. För mig handlar det snarare om lugn.
När gruppen långsamt sjunker mot vraket öppnar sig en annan värld.
Solen filtreras genom det blå vattnet och skapar dansande ljusmönster över metallskrovet. Fiskstim rör sig runt konstruktionen och en ensam muräna sticker försiktigt fram huvudet från en springa.
Malta är särskilt känt för kombinationen av vrak, grottor och undervattensformationer som lockar fotografer och dykare från hela världen.
Att lära människor andas under vatten
Efter dyket återvänder gruppen till båten.
Ansiktena avslöjar samma sak som David sett hundratals gånger tidigare – fascination.
En ung tysk turist kan knappt sluta le.
– Det känns som att flyga, säger han.
David nickar.
Han har hört den beskrivningen många gånger.
– Det är precis så många beskriver det första gången.
Just mötet med människor är en av anledningarna till att han fortfarande älskar sitt jobb.
Varje vecka träffar han människor från olika delar av världen. Vissa har drömt om att dyka i flera år medan andra anmäler sig spontant under semestern.
Gemensamt för nästan alla är att de kommer upp till ytan med samma glittrande blick.
– Det är häftigt att få vara den som introducerar någon till en helt ny värld.
Havets invånare
Även om Medelhavet inte har samma korallrev som tropiska destinationer finns det gott om liv.
Under sina år som instruktör har David sett bläckfiskar, barracudor, muränor, havsabborrar och stora stim av silverglänsande fiskar.
– Bläckfiskarna är nog mina favoriter. De är otroligt intelligenta.
Han berättar om en bläckfisk som under flera veckor bodde vid en av hans favoritdykplatser.
– Varje gång vi kom dit verkade den känna igen oss. Den stack fram huvudet och tittade nyfiket på gruppen.
På de djupare vraken samlas ofta större fiskar och ibland kan dykare få syn på barracudor som patrullerar området.
När naturen visar sin kraft
Trots all skönhet finns det också risker.
David minns särskilt en dag då väderprognosen visade lugna förhållanden.
– Plötsligt började vinden öka mycket snabbare än väntat.
Vågorna växte och gruppen fick avbryta dykningen.
– Havet påminner dig ibland om vem som bestämmer.
En annan gång drabbades en elev av panik när masken lossnade på tjugo meters djup.
– Där gäller det att behålla lugnet. Om instruktören blir stressad sprider det sig direkt till gruppen.
Situationen löstes utan problem, men händelsen visar hur viktigt det är med träning och förberedelser.
Ett undervattensmuseum
Några dagar senare följer reportaget med David till ett annat av Maltas mest omtalade vrak.
Det enorma tankfartyget Um El Faroud ligger på botten som ett undervattensmonument.
Fartyget är över hundra meter långt och räknas som ett av Medelhavets mest imponerande vrakdyk. Med åren har det förvandlats till ett konstgjort rev där fiskar, svampar och andra marina organismer tagit över stålkonstruktionen.
När David beskriver platsen låter det nästan som att han pratar om ett historiskt monument.
– Varje vrak har sin egen historia. Man simmar inte bara runt på ett gammalt fartyg. Man rör sig genom ett stycke mänsklig historia.
Hoten mot havet
Men alla berättelser under ytan är inte positiva.
Under senare år har David sett allt mer skräp på havsbotten.
Plastpåsar, fiskelinor och burkar dyker ibland upp även på annars orörda platser.
– Det gör ont att se.
Han berättar att många dykcenter idag arrangerar städdyk där frivilliga hjälper till att samla upp skräp från botten.
– Dykare ser problemen på nära håll. Därför blir många också väldigt engagerade i miljöfrågor.
En natt bland stjärnorna
När samtalet kommer in på hans starkaste minne behöver David inte fundera länge.
Det var ett nattdyk för några år sedan.
Gruppen hade lämnat stranden efter solnedgången och simmade genom mörkret med ficklampor som enda ljuskälla.
Sedan hände något oväntat.
– Planktonet började lysa.
Varje rörelse genom vattnet skapade små blågröna ljusspår.
När han viftade med handen såg det ut som stjärnstoft som exploderade i mörkret.
– Jag kände mig som om jag svävade genom rymden.
Han skrattar när han berättar det.
– Det är fortfarande den häftigaste upplevelsen jag haft under vatten.
Livet som många drömmer om
När eftermiddagen går mot kväll återvänder båten till hamnen.
Turisterna lämnar dykcentret med solbrända ansikten och minneskort fulla av bilder.
David stannar kvar för att skölja utrustningen.
Det är ett monotont arbete som måste göras varje dag.
Trots det verkar han inte ha några planer på att byta livsstil.
– Många frågar om jag inte tröttnar.
Han funderar en stund innan han svarar.
– Men hur tröttnar man på att utforska?
Solen sjunker långsamt ner mot horisonten och färgar havet orange.
I morgon väntar nya elever, nya dyk och nya berättelser från världen under ytan.
För David är det inte bara ett arbete.
Det är ett liv där varje arbetsdag börjar med ett hopp rakt ner i Medelhavets blå djup.
Skriven av
Henrik Mosesson
Resejournalist
