Med världen som arbetsplats som reseledare
Här berättar Marie-Louise Strasser om sitt tidigare spännande jobb som reseledare mellan 1973–78.
När Marie-Louise Strasser tog studenten visste hon inte riktigt vad hon ville göra med sitt liv. Det enda hon visste var att Malmö kändes för litet. Hösten 1972 packade hon därför väskan och åkte till Paris för att arbeta som au pair. Planen var att stanna ett år, men verkligheten blev en annan. Efter fyra månader återvände hon till Malmö, sjuk och besviken efter en minst sagt misslyckad au pair-upplevelse.
Men kanske var det just den erfarenheten som gjorde att hon vågade ta nästa steg. I februari 1973 såg hon en annons om Scandinavian Tourings reseledarskola, som då ägdes av Bertil Hult. Hon sökte och blev antagen. Därmed började ett yrkesliv som skulle komma att ge henne otaliga möten, resor, märkliga situationer och minnen för livet.
– Jag hade pluggat engelska och spanska, och även om min tyska var usel så tyckte jag om språk. Jag har alltid tyckt om människor och att vara social och jag ville ut i världen! Jag riktigt kände hur den ropade på mig, berättar Marie-Louise.
Hon var bara 18 och ett halvt år när hon började som reseledare. Eftersom hon kunde spanska blev den första destinationen Palma de Mallorca. Hon placerades ensam i Terreno, området runt Plaza Gomila, som på den tiden var en riktig party-hotspot. Reseledarrollen var dessutom betydligt mer omfattande än vad många kanske föreställer sig i dag. Det handlade inte bara om att välkomna gäster, hålla informationsmöten och sälja utflykter. Reseledaren skulle vara lite av allt – och kunna lösa nästan vad som helst.
Hennes första grupp som reseledare
Marie-Louise minns särskilt sin första grupp, där ett stort gäng unga män ingick. På nätterna kunde hennes arbetsuppgifter bestå i att leta reda på överförfriskade gäster och se till att de kom hem till hotellet. Därefter kunde nästa uppdrag vara att lugna ner nattvakterna så att gästerna inte blev utslängda. Samtidigt skulle hon finnas till hands för äldre par som ville ha information eller hjälp med något helt annat.
– På den tiden var man som reseledare verkligen en allt-i-allo, säger hon.
Det var också just variationen som gjorde arbetet så roligt. Under en vanlig arbetsvecka kunde hon köra transfers, hålla hotellmöten, leda dagsutflykter och kvällsturer, leta efter försvunna gäster och ta hand om nattlivet. Inför utflykterna behövde hon naturligtvis själv plugga in allt som skulle berättas. Och vissa kvällar bjöd på betydligt mer arbete än så.
En av de mer minnesvärda aktiviteterna var grisfesten.
– Där flörtades och mer, till höger och vänster, så i bussen hem var jag både mediator, präst och sjuksköterska med spypåsar samtidigt som jag ledde allsången och berättade vitsar!
En reseledare har långa dagar
Arbetsdagarna kunde vara extremt långa. Men Marie-Louise var ung och hade energi nog att fortsätta även när arbetsdagen egentligen var slut.
– När jag runt midnatt hade lämnat av de sista så gick jag på disco med kollegor och kompisar och sedan upp för att köra stadstur nästa morgon.
Det var samtidigt ett yrke där det gällde att kunna improvisera. Några smartphones fanns förstås inte. Inte heller Google eller någon annan digital informationskälla som snabbt kunde ge svar på nästan vilken fråga som helst.
På hotellet fanns en långsam telefax, och mycket av arbetet byggde på listor, minne och personlig organisation. Marie-Louise hade turen att ha en erfaren chef från Lund som var bofast i Palma och hon tog hand om kontorsarbetet, bland annat ankomst- och avreselistorna. Men ute bland gästerna var det bara att lösa problemen som de kom.
Varierande arbetsuppgifter
När Marie-Louise senare arbetade sin första vinter på Gran Canaria blev uppgifterna ännu mer varierade. Reseorganisationen hade lägenheter och en gång i veckan gick hon och en kollega runt med en verktygslåda för att kontrollera om något behövde repareras.
– Och så gjorde vi det. De flesta ville sen bjuda på en drink. De var ju på semester, så det blev roligare och roligare ju senare det blev, skrattar hon.
Även familjen fick ibland stå tillbaka för arbetet. När hennes föräldrar och lillebror kom ner för att fira jul hade ett stort bagagekaos uppstått. Väskor från ett annat resebolags gäster hade hamnat på fel flyg. Marie-Louise blev kvar tillsammans med en guide från Trivselresor för att försöka reda ut situationen. Därefter fick hon köra runt med buss och dela ut väskorna.
– Att bli utskälld för att det tagit så lång tid, var vanligt, säger Marie-Louise med en suck.
Det var sådana situationer som lärde henne att snabbt kunna växla mellan olika människor och problem. Gäster, hotellpersonal, busschaufförer, biluthyrare och kollegor hade alla olika behov och personligheter. Att kunna anpassa sig blev en av de viktigaste färdigheterna.
Hon trivdes med det självständiga arbetet
Samtidigt hann hon med mer än bara det dagliga arbetet. Hon tog guideexamen för Mallorca på spanska och lyckades plugga parallellt med ett arbete som ibland omfattade 16 timmar om dagen. Hon trivdes särskilt bra med att arbeta självständigt och uppskattade möjligheten att starta upp nya destinationer och resetyper. Bland annat Puerto de la Cruz och med bussresor genom England och Skottland. Den första lediga dagen på Mallorca kom först efter sex månader.
– Men det bara var så, det var inget som kändes fel. Jag arbetade mellan 1973–78 och det var annorlunda på den tiden. Det var också en fantastisk gemenskap med andra reseledare från alla möjliga länder, och vi hade otroligt roligt tillsammans, även om vi arbetade nästan dygnet runt.
De jobbiga avskeden
Det fanns dock en sida av jobbet som i början var svårare än alla praktiska problem: avskeden. Efter en intensiv vecka tillsammans med gästerna kunde det kännas märkligt att plötsligt säga hej då på flygplatsen. Med tiden lärde sig Marie-Louise att sätta gränser mellan arbetet och det privata, även om hon alltid gav mycket av sig själv.
– Jag lärde mig att avgränsa mig även om jag ändå gav 110 procent.
Åren gick och Marie-Louise fortsatte vidare i livet. När hon så småningom gick i pension var längtan efter resandet fortfarande stark. Hon var skild och singel och hade ännu inga barnbarn. Att resa så mycket som hon ville hade hon däremot inte ekonomisk möjlighet till. Då kom tanken tillbaka på det gamla yrket.
– Det kändes helt naturligt att gå tillbaka till det som fanns i mitt hjärta.
Den här gången sökte hon sig till bussresorna. Och även om mycket hade förändrats sedan 1970-talet fanns det något grundläggande som var precis likadant.
– Själva lockelsen var densamma som när jag var ung: människor, nya intryck, nya orter.
Skillnaden var att hon som senior reseledare hade en helt annan erfarenhet med sig. Hon såg också arbetet på ett annat sätt. Det handlade mindre om att ordna aktiviteter och mer om att vara värdinna, skapa gemenskap och se till att hela gruppen fungerade tillsammans.
– Jag var coolare, jag var mer mån om att skapa en gemenskap och jag vågade säga ifrån.
Erfarenheten märktes också i de små detaljerna. När en bussresa började gick hon runt till alla sittplatser, tog gästerna i hand, hälsade dem välkomna och bockade av dem på sin lista. På så sätt skapade hon en första personlig kontakt med alla.
– I och med det var vi redan i varandras energikrets. Det gjorde jag inte som ung, då bockade jag av namnen när gästerna steg på bussen.
Att vara reseledare är mer än ett vanligt yrke
För Marie-Louise har åren som reseledare blivit mer än bara ett yrke. Erfarenheterna har format hennes sätt att hantera livet och gjort henne van vid att lösa problem, organisera, kommunicera och snabbt ställa om.
– Det finns mycket som jag tror och vet att jag gör annorlunda i livet just för att jag har haft alla dessa erfarenheter som reseledare. Jag har blivit en ”Tausendsassa”, som man säger på tyska – en mångsysslare.
Det är kanske den egenskapen som tydligast sammanfattar reseledarlivet. Man vet aldrig riktigt vad som väntar. En dag kan man behöva hoppa in som servitör på en restaurang eftersom bussen ska gå om en timme och det bara finns en äldre servitris på plats. En annan gång kan busschauffören bli sjuk mitt under en resa. Det hände Marie-Louise i Skottland.
– Jag satt och guidade hans körning: växla till trean, blinka höger och så vidare. Men vi kom fram!
Fotografi: Jan van der Wolf / Pexels. Bussresor blev en viktig del av Marie-Louises senare reseledarliv.
Att bjuda på sig själv
För henne är det också viktigt att en reseledare vågar bjuda på sig själv och inte är rädd för att hugga i där det behövs. Någon särskild utbildningsbakgrund behöver inte vara det viktigaste menar hon. Men nyfikenhet, öppenhet och en vilja att lära sig är avgörande.
– Jag skulle säga ett öppet sinne, att kunna gråta bort sin hemlängtan, att inte vara rädd för att känna sig ensam ibland, att vilja lära sig mer och nytt och ha en ”j-la anamma”-attityd. Man ska inte vara sig för fin för att ta i och hjälpa till, kunna organisera och ta seden dit man kommer, säger Marie-Louise.
Just mötet med andra kulturer är något hon tycker hör till reseledarens ansvar att förmedla. Gästerna befinner sig i ett annat land och bör också förstå att regler, seder och sociala koder kan se annorlunda ut än hemma i Sverige. Hon nämner bland annat diskussionerna kring dricks som ett exempel.
– Det är ju bara så att de inte längre är i Sverige utan ska ta seden dit de kommer.
För Marie-Louise handlar det inte bara om själva pengarna utan om respekt för människor som arbetar hårt för att göra resan bra. Hon berättar om busschauffören som under en hel vecka lyfter tunga väskor, städar bussen, håller toaletten ren och hjälper gästerna på och av.
– Är det verkligen så svårt att ge honom en slant för allt det?
Efter ett långt liv med resor och människor är hon samtidigt noga med att inte romantisera yrket. Det är inte alltid glamour, sol och ledighet. Det finns stress, ansvar, konflikter och gäster som kräver mycket.
– Det är inte alltid roligt, men ändå det bästa du kan göra.
Och kanske är det just kontrasten som gjort att hon fortfarande bär med sig så starka minnen. Det kan vara gäster som kramar om henne och tackar för en fantastisk resa, för att veckan därpå skicka in klagomål efter klagomål och kräva ersättning. Det kan vara kaos på flygplatsen, borttappade väskor, sjuka chaufförer och överförfriskade gäster. Men det kan också vara vänskap, skratt, nya platser och den speciella gemenskap som uppstår när en grupp människor delar en resa.
Marie-Louise har fortfarande kontakt med flera av sina gamla kollegor och med en av sina tidigare chefer pratar hon nästan varje månad. Trots att hon sedan länge blivit kvar i Österrike har banden till reseledartiden aldrig riktigt brutits.
– Det är roliga, kaotiska, bisarra och underbara minnen som fortfarande förbinder oss.
Låt hjärtat vara med
När hon ska beskriva vad som egentligen krävs för att bli en riktigt bra reseledare tvekar hon inför tanken att det skulle finnas en enkel formel. Kunskap är viktigt, liksom språk, organisation och förmågan att läsa av människor. Men det finns något som väger tyngre.
– För mig handlar det mer om hjärtat och att vilja.
Sedan formulerar hon det som nästan blivit hennes egen livsfilosofi:
– Låt hjärtat va' med, allt du gör beror på det.
Från den 18-åriga tjejen som tyckte att Malmö var för litet till den seniora reseledaren som återigen gav sig ut på Europas vägar finns därför en tydlig röd tråd. Marie-Louise har alltid velat möta människor, lära sig nytt och se vad som finns bortom nästa horisont. Världen, som ropade på henne redan när hon var ung, verkar fortfarande ha en hel del att berätta.
Skriven av
Stefan Sköld
Resejournalist
