Mellan Međugorje och Sarajevo - Där varje plats berättar en historia

Det finns resor man bara gör, och så finns det resor som på något sätt hittar hela vägen in i hjärtat.

Våra tio dagar i Bosnien och Hercegovina blev precis en sådan. Inte bara en resa genom otroligt vackra platser, utan också genom känslor, stillhet och insikter jag inte riktigt var beredd på.

De fyra första dagarna i Međugorje kändes som att kliva in i en annan rytm. Den lilla byn var full av pilgrimer från världens alla hörn, men trots det gick tempot lite långsammare och stämningen var mycket fridfull. Den ljumma marsluften och bergen runt omkring gav ett obeskrivligt lugn.

Vandringen (eller snarare klättring) uppför Apparition Hill under Heliga Marias årliga uppenbarelse till en av visionärerna blev mer än bara en fysisk utmaning. För varje steg kände jag hur tankarna lättade, hur något inom mig fick landa. Utsikten från toppen var magisk. Och promenaden genom en vingård där hästar betade i solnedgången... sådana stunder man aldrig vill ska ta slut.

Men något som verkligen stannade kvar hos mig var människorna. Alla vi mötte bar på en sådan självklar gästvänlighet, varm och genuin. Det fanns en öppenhet som gjorde att man kände sig välkommen direkt, nästan som hemma, vart man än kom.

Mostar mötte oss med en helt annan energi. Små kullerstensgator, doften från caféer och det där smaragdgröna vattnet som nästan inte såg verkligt ut. Bron, och vårt hotell Kriva Ćuprija, speglade sig så perfekt att det kändes som att stå mitt i en tavla.

Vårt boende kändes direkt som hemma, och maten… jag kan fortfarande känna smaken av det nybakade brödet, bakat på hemligt recept som gått i arv inom bagarens familj. Ja, det brödet gör att vi kommer åka via Mostar igen vid nästa Bosnientur. Det var sådana där små detaljer som gjorde allt så levande.

Utflykterna vi gjorde till det ortodoxa klostret med vackra ikoner från golv till tak, de mäktiga Kravica-vattenfallen och dervishhuset i Blagaj Tekke gav mig nya perspektiv och stunder där jag bara fick vara och ta in allt.

Taxiresan vidare till Sarajevo var magisk i sig, med snöklädda bergstoppar och djupa dalar som nästan tog andan ur mig.

I Sarajevo möttes vi av doften av nygrillad ćevapčići, ljudet av människor och känslan av att historien finns precis överallt.

Vi tog en guidad tur med tema "belägringen av Sarajevo". Vår guide, en bosnisk veteran, körde oss runt och delade med sig av händelser som i stunder nästan får en att tappa tron på mänskligheten. Det var tungt att lyssna på, men samtidigt väldigt lärorik.

Trots allt han varit med om bar han inte på något hat. Han var noga med att förtydliga att han inte hatar dem som angrep, men att han heller inte litar på dem. Bosnierna var besvikna på FN under kriget.

Samtidigt återkom han flera gånger till något annat: vikten av att resa, att möta andra människor och att försöka förstå. Att det är så vi växer och blir mer ödmjuka.

Jag kan inte låta bli att tänka att en sådan här tur väcker något hos de flesta. Kanske en oro, kanske en eftertanke, speciellt nu när världen ser ut som den gör.

Efter det gjorde vi också en tur till OS-byn, där spåren av historien och tiden som gått blev tydliga på ett annat sätt. Kontrasten mellan då och nu, mellan liv och förfall, väckte många tankar.

När vi sedan avslutade vår resa med att fördjupa oss i stadens judiska historia blev allt ännu mer påtagligt. Det var stillsamt, mänskligt och väldigt berörande.

När jag tänker tillbaka inser jag att den här resan aldrig bara handlade om platser. Den handlade om känslor, möten och små ögonblick som förändrar något inom en.

Någonstans mellan bergen i Međugorje, broarna i Mostar och berättelserna i Sarajevo lämnade jag en liten del av mig själv. Men jag tog också med mig något mycket större hem.

Och jag vet en sak säkert… det här är inte ett farväl.

Det är bara ett “vi ses snart igen”. 🇧🇦