Del 3; Den franska soppan

Här föll min minutiösa planering platt. Som halvtysk jurist är due diligence mitt mellannamn, men reseplaneringen? Den verkar jag ha delegerat till någon som aldrig sett en almanacka. Alla vet – och jag vet nu – att hela Europa söder om Turning Torso går i ide i augusti. Det är inte semester, det är en kollektiv nedstängning av civilisationen.

Sverige, Danmark och Tyskland flöt på bra. Sen kom Frankrike.

Lyon bjöd på 40-gradig värme och en bilolycka av så episka mått att Titanic framstår som en kapsejsad kanot. Jag lyckades boka ett hotell med garage i en stad vars namn är en konsonant-soppa jag varken kan stava till eller uttala. Allt såg ut att lösa sig.

Nästa morgon: Ingen frukost, bara en snabb hundpromenad. När vi kom tillbaka var hotellet LÅST. Ingen i receptionen, inget svar på klockan. Jag bankade på dörren i äkta Guardia Civil-stil. Inget nät på mobilen heller. Frankrike i augusti är som att befinna sig i en Kafka-roman där alla har gått på lunch.

Till slut hittade jag en skrämd man i varselväst som sov i en bil. Jag tror vi båda upplevde situationen som mindre trevlig – han för att jag dök upp som en stormvind, och jag för att jag tvingades konversera på franska. Det är ett språk som knappt fransmännen själva verkar behärska. Efter en stunds teckenspråk fattade han galoppen och ringde hotellet.

Vi kom ut. Bilen rullade vidare. Mot Spanien. Mot solen. Mot vad som – i min värld av minutiös planering – skulle visa sig bli en helt odramatisk gränspassage.

Jag vet. Ni skrattar redan. För om ni tror att den fransk-spanska gränsen i augusti är en "odramatisk" historia, då har ni inte mött mig och min jycke på vift. Men den historien sparar vi till nästa gång.