Del 6; VISAkortet och den väntade mannen

Vi rullade vidare. Jycken och jag mot slutmålet och den väntande mannen — som utlovat kramar, vin och grillat kött med en precision som fick mig att hålla ihop hela vägen från La Jonquera.

Sex mil kvar. Sex mil av katalansk motorväg kantad av gula band och politisk övertygelse. En golgatavandring, fast med bättre utsikt och utan den självinsikt som hade gjort det hela uthärdligt.

Sista pittstoppet. Full tank, vatten, choklad och ett besök på ett etablissemang som använde ordet med en optimism som gränsade till det kliniskt intressanta. Sagt och gjort. Tillbaka på vägen.

Och precis där — med den kirurgiska tajmingen som är mitt hjärnas enda konsistenta signaturnummer — slog det till.

VISA-kortet. Kvar på macken.

Vilken mack? Okänt. Hur långt sedan? Ännu okäntare. Som halvtysk jurist med dokumenterad förkärlek för due diligence och kontroll är det svårt att beskriva exakt hur det känns att inse att man just lämnat sin betalförmåga på en okänd bensinstation längs E15. Det finns ord. De är inte lämpliga för allmänheten.

Det fanns ett enda rationellt handlingsalternativ: fullständig, ofiltrerad panik.

Bilen stannade. Kortet spärrades. Mannen kontaktades med det meddelande som sammanfattade situationen med den elegans stunden krävde: kom och rädda oss. Han kom — naturligtvis kom han — körde före som en mänsklig TMA-bil med en föredömlighet som var lika beundransvärd som den var svår att förtjäna.

Framme. Hund. Kramar. Vin. Grill.

Och ett VISA-kort, prydligt gömt i ett plånboksfack vars existens jag inte känt till förrän exakt nu. En jurist som inte känner till innehållet i sin egen plånbok. Jag låter det sjunka in.

Men nu kunde det riktiga äventyret börja.

Mitt liv i Spanien. Jorå. Se'ru att.