Del 4; Gränsövergång eller blodtryckstest

Bilen rullade vidare. Mot Spanien. Mot solen.

Pyrenéerna är vackra, det ska de ha. När man äntligen kämpar sig upp i bergskedjan efter timmar av fransk tomgångsterapi känns livet nästan hoppfullt. Sedan kommer La Jonquera.

För den oinvigde: La Jonquera är punkten där E15 mot Barcelona plötsligt, utan förvarning, exploderar från en tvåfilig motorväg till ungefär sex stängda bås mitt i ingenstans. Sex båsar som ska absorbera vad som känns som hela Europas samlade bilpark. Samtidigt.

Schengen innebär fri rörlighet, sägs det. Någon glömde uppenbarligen berätta det för La Jonquera i augusti.

Det tutades. Det kördes på tomgång. Det var 38 grader varmt. Jycken tittade på mig med en blick som sa: "Det var DU som ville flytta till Spanien."

Jag satt där och tänkte på miljömål och utsläpp. Hela Miljöpartiets partistyrelse hade fått kollektiv hjärtattack på fläcken av att skåda den där trafiksituationen. Det var totalt kaos.

Helt ärligt – en påtänd Tjack-Rune hade kunnat lösa den här trafiksituationen med femton polare och en resa genom Slussen mer effektivt än vad de här gränskontrollanterna lyckades med. Det är ett faktum.

Men till slut – Spanien. Solen. Värmen. Vi hade klarat det. Och tack och lov för det – man slapp i alla fall frysa i köerna. Men fög avisste vi, jycken och jag, att detta var endast ett litet smakprov på vad som komma skulle på väg mot vår slutdestination.