Del 25; när andra kulturer smyger sig på.

2018 – år noll. Har jag anammat något av den spanska livsstilen, eller hänger jag fast med en dåres envishet vid det svenska och det tyska arvet?

Jag minns när vi flyttade hit: att sitta i solen och gå på solsidan – som en lemur eller en avlägsen släkting till någon aztek. Nu? Skuggan. En ledig dag? Jalusier ned, AC och Netflix. Man vet att det kommer att vara sol i morgon. Igen.

Rödvin från kylen... alltså, vad falls? Frågan "frío o templado" är en fras som sänder vilken sommelier som helst in i ett ångestläge, mörkare än när HV71 kvalar.

Kött utan sås, kanske en liten sträng av reducerad balsamicofinäger, borta är insjöar av béa och chorron. Om man går på spanska restauranger. För det gör man ju. Om man är jag.

Men vissa saker är i ens DNA. Ordning och reda. I Spanien är det varken ordning. Eller reda. Jag kan ha viss förståelse, viss. I 25 sekunder.

På tal om mat. Havregrynsgröt med kanel och äpple, det är ju minst lika gott i Valbo som i Torrevieja. Men ibland tar den spanska andan över. Churros. Gärna med så mycket strösocker på så jag funderar på att köpa aktier i något sockerbolag. Eller lägga några kronor på insulintillverkare. Eller bröd med tomat och aioli... Men på det stora hela. Det känns som en lågoddsare att jag fullt ut skulle kunna acklimatisera mig. Tyskan i mig vill ha brötchen och Teewurst och att tider passas. Svenskan vill ha matjessill och nypotatis och att myndigheter svarar i telefon. Man kan inte få allt. Men ibland är livet en stor pick and mix. Och det är inte det sämsta.