På spaning efter Paris gömda meridian

Genom Paris löper en linje som bara är synlig för den som vet vad den ska leta efter.

Spåren är små: runda bronsmedaljonger som är cirka tolv centimeter i diameter och infällda i trottoarer och stenläggningar. På dem står namnet ARAGO och bokstäverna N och S.

Medaljongerna följer Paris gamla meridian, en tänkt nord–sydlig linje som passerar genom Parisobservatoriet. Innan Greenwich blev världens gemensamma utgångspunkt för longitud använde Frankrike Parismeridianen som referens inom astronomi och kartografi.

Meridianen fastställdes 1667, samma år som observatoriet grundades under Ludvig XIV, och går rakt genom den historiska byggnaden. På andra våningen löper den genom den stora Salle Cassini.

Här, högt uppe på väggen, finns en liten öppning som fungerar enligt principen för en camera obscura, ett mörkt rum där ljus släpps in genom ett litet hål och skapar en bild på den motsatta ytan. När solen passerar meridianen projiceras en bild av solen på golvet, över den markerade linjen. Bildens läge förändras under året beroende på hur högt solen står på himlen.

Eftersom observatoriet fortfarande är en verksam forskningsinstitution kan det dock enbart besökas vid speciella tillfällen, som under de europeiska kulturarvsdagarna, Journées européennes du patrimoine, i september. Aktuella datum för besök publiceras på observatoriets webbplats.

Men vem var egentligen Arago, vars namn återkommer längs hela meridianen?

Jo, han var bland annat astronom och fysiker, och ledde observatoriet från 1834 fram till sin död 1853.

År 1893 restes en staty av honom nära observatoriet, på den plats som i dag heter place de l’Île-de-Sein. Bronsstatyn fördes bort och smältes ner under andra världskriget. Men stensockeln blev kvar.

Där kan man fortfarande se en Arago-medaljong. Den sitter lodrätt på den tomma sockeln, i stället för att ligga infälld i marken som de övriga. Den lilla bronscirkeln är det enda som nu markerar platsen där det stora monumentet en gång stod. Sockeln blir på så sätt både ett minne av Arago och ett spår efter något som har försvunnit.

Ungefär ett halvsekel senare, på 1990-talet, fick den nederländske konstnären Jan Dibbets i uppdrag att skapa ett nytt minnesmärke över Arago. Han valde att inte ersätta den försvunna statyn med ännu en traditionell skulptur. I stället skapade han Hommage à Arago, ett konstverk utspritt längs meridianens sträckning genom Paris.

Verket brukar beskrivas som ett antimonument. Det reser sig inte över staden, och det går inte att stå framför det och se det i sin helhet. Det består av små delar utspridda längs en linje som inte går att se. Först när man känner till sambandet mellan medaljongerna framträder konstverket.

Omkring 135 medaljonger placerades längs sträckan från Porte de Montmartre i norr till Cité universitaire i söder. Flera av dem har sedan dess försvunnit vid gatuarbeten och renoveringar. Meridianen går därför inte längre att följa som en obruten kedja.

Sökandet blir i stället som en liten skattjakt. Var ligger nästa medaljong? Finns den fortfarande kvar? Och vilket nytt stycke av berättelsen leder den till?

Ett tips är att börja leta vid Palais-Royal i första arrondissementet, där flera medaljonger finns nära varandra. De är mindre än man föreställer sig och smälter nästan samman med stenläggningen. Men när man väl har hittat den första förändras blicken. Gatstenarna blir ledtrådar och varje liten bronscirkel en del av något mycket större.

Söder om Palais-Royal fortsätter den osynliga linjen genom centrala Paris, förbi området kring Louvren och vidare genom Jardin du Luxembourg, Parisobservatoriet och Parc Montsouris. Den har också inspirerat den så kallade Rose Line i Dan Browns Da Vinci-koden, men romanens version är en fri tolkning. Den verkliga Parismeridianen passerar inte genom Louvrens omvända pyramid.

Man behöver så klart inte följa hela meridianens sträckning eller försöka hitta alla medaljongerna – det viktigaste är kanske vad sökandet gör med blicken.

Plötsligt kan en liten bronscirkel i marken öppna en väg genom astronomi, konst och flera hundra år av historia. Och det Paris man trodde att man redan kände visar sig innehålla ännu en berättelse, gömd mitt framför ögonen.