Del 33: Sociala plattformar och galopperande puls

Det finns ett oändligt gäng konton på IG, FB, X och alla andra plattformar som febrilt basunerar ut hur ljuvligt livet är i Spanien, komplett med obligatoriska pekpinnar om hur man ska bete sig. Det mest fascinerande, och smått plågsamma, är att dessa "experter" ofta har bott här i typ fyra månader. Ungefär som om jag skulle söka en professur i litteraturvetenskap enbart för att jag har ett dammigt lånekort till bibblan i Valbo.

Senast var det ett sådant där fantastiskt guldkorn som fick pulsen att skjuta i höjden: "4 saker turister gör i Spanien som lokalbefolkningen stör sig på".

Hurra, tänkte jag, och hoppades innerligt att listan skulle avhandla grannar som beter sig som skogsrån eller allmän idioti. Men nähä. Efter sedvanlig influencer-katastrof-hyperextas hade rubriken tonats ned till ett tamt: "Du behöver inte vara spanjor, men de här sakerna gör vistelsen i Spanien enklare".

Att äta lunch kl. 12.00 eller middag kl. 18.00 är tydligen inte smidigt. Eeh, va? Om jag är hungrig och restaurangen faktiskt är öppen och säljer mat, då går jag in och äter. Oavsett vad klockan slår eller vad måltiden kallas.

Att ropa på servitören tvärs över restaurangen. Ögonkontakt, en liten handgest eller ett "perdona" räcker oftast. Men herregud, vad panikslagna folk blir, de som vuxit upp med att vråla "ÖÖÖÖHHHH, HÖRRU!" över hela krogen i Sverige.

Att förvänta sig att notan kommer automatiskt. Alltså, nej. Visst tar trögheten ibland oanade proportioner, i klass med vilken utdragen byråkratisk mardröm som helst. Men automatisk nota existerar inte i Valbo heller, så varför i helvete skulle den magiskt dyka upp här?

Att utgå från att alla pratar engelska. Det kan man ju inte ens göra i Sverige längre, så varför bli förvånad?

Och om man frågar den faktiska lokalbefolkningen, som jag ändå anser att jag kvalar in i efter mina år här, så skiter folk fullständigt i när du äter eller vilket språk du pratar. Jag har klarat mig i länder där jag inte ens visste om de talade pashto eller dari. Teckenspråk, gester och ett ansikte i normalläge löser det mesta. Två veckor, växelvis vid urbanisationens pool och närmaste strand, middag på svensk restaurang med Kjelle och Bettan varje kväll och sedan ett Instagraminlägg om hur man "smälter in bland lokalbefolkningen". Det känns ungefär lika världsvant som att kalla en tur till Ullared för en kulturresa.