Del 36; Testa att bo på olika ställen, sa de – så du vet, sa de…

När de flesta väl har bestämt sig för att flytta till Spanien är det få som redan har en bostad på plats, så att hyra är ett alternativ. Men att hitta en hyreslägenhet till ett bra pris för längre än elva månader är ungefär lika lätt som för Brynäs att göra mål i powerplay. Snudd på omöjligt.

Det finns knappt några kommunala bostadsbolag i Spanien, och de som finns riktar sig mest till socialt utsatta människor, vilket de flesta nog kan hålla med om är helt i sin ordning.

Men så ska vi ta ett räkneexempel i den högre skolan. Lön 1 500 € i månaden, efter skatt cirka 1 250 €. Hyra 850 €, el 60 €, … och kvar blir inte speciellt många euro.

Dessutom vill de flesta som hyr ut bara hyra ut på långtid från 1 november till sista mars, den spanska långtidshyran. Sedan kan nämligen ägaren, ofta en utlänning och många gånger en svensk, hyra ut veckovis till samma pris som hen får per månad under vintern. Ja, men alltså, de måste ju ha råd med amorteringen och alla plankstekar och aperolspritzar som livsstilen påbjuder…

När man berättar för folk utanför Norden om det fiffiga system vi har i Sverige, med både kommunala och privata bostadsbolag och en hyggligt lagreglerad bostadsmarknad, är det många som definitivt inte tror en. Den spanska bostadsmarknaden är ett helt annat cirkusnummer, och då menar jag Cirque du Soleil i den allra högsta skolan. Ni borde ta anteckningar.

Marknaden är inte direkt reglerad, eller jo, men inte på ett sätt som hjälper dem som faktiskt bara vill bo och fortsätta med sina liv. Här har vi ett virrvarr av lagar som känns hämtade från Francos dystra tid, tillsammans med ett snudd på vattentätt skydd för ockupanter av varierande slag att fortsätta bo. På andras bekostnad. Vem sa att Francos era var död och glömd?

I Spanien finns heller ingen bostadskö. Det finns en lägenhet, tjugo intresserade och en hyresvärd som vill ha flera månadshyror i deposition, lönespecar, ett färskt blodprov, en kopia på farmors dopattest och en skriftlig ursäkt från din lågstadielärare för att ens få stå i dörren. Man står inte i kö här, man står i dörren med så mycket papper i handen att man vet att en hel svensk skogsdunge har fått sätta livet till.

Spanien har dock något Sverige saknar: en lagstiftare med temperament och en fäbless för ad hoc.

I tisdags antog regeringen två bostadsdekret. Det ena begränsade hyreshöjningarna till två procent, det andra gav automatisk förnyelse av hyreskontrakt. De trädde i kraft, trycktes i statsbladet och fick de första hyresgästerna att andas ut.

Sedan kom fredagen. Kongressen röstade ner det första dekretet med 178 mot 172, och det andra följde efter. Då hade lagen gällt i exakt så många minuter att du hann bli vräkt, flytta in, bli vräkt igen – ibland är de skrämmande effektiva i detta land.

Och det var ingen premiär. I våras gick ett liknande dekret samma väg efter några veckor. Det här var en repris, fast i korta byxor.

Hyresgäster i Spanien har alltså rättigheter. Men inte så länge.

Valbo känns mer och mer som en utopi. Med eller utan tunnbrödrulle.