Del 35; Oklar id – inte mycket hjälp av en nyckel

Läste i ett inlägg på en trevlig grupp på nätet där de efetrfrågades saker och ting som man kan ha varit med om vid en gränspassage eller tullstation - jag har varit med om det mesta men detta är ett kärt minne - eller ja...

I ett tidigare liv, innan jag visste bättre, det vill säga att folk generellt är irriterande och kort sagt dumma i huvudet, jobbade jag inom service. Fast kanske ändå inte, jag jobbade som kock, och under några glada år i början på 90-talet jobbade jag på en av alla dessa båtar som tuffar runt på Östersjön. Ett litet uppehåll på ca 90 minuter i Åbo, och jag kände att det var dags för en powerwalk i det underbara novemberregnet. Märkligt nog ville ingen kollega följa med. Rask promenad på de märkligt tomma gatorna, och med ca 25 min till godo hastade jag in i terminalen, bara för att bli invinkad av gränspolisen.

Med endast en hyttnyckel, som jag tyckte lätt kunde dubbla som id, blev jag förvånande nog kvarhållen. En massa irrelevanta frågor som: Var kommer du ifrån? Vart ska du? Reser du ensam? Till slut höll en av poliserna upp ett fotografi. Ett foto på en efterlyst narkotikasmugglare. Det var jag. Fast inte. Inte för att jag fick så mycket som en syl i vädret. Paniken var tämligen påtaglig hos poliserna och snart även hos mig. 15 min kvar innan färjan skulle gå...

Efter mycket tjat, som skulle få vilken 5-åring som helst grön av avund, valde de att följa med mig upp till båten för att se om någon kunde identifiera mig. Där kommer jag med två stadiga gränspoliser som har slutit upp bakom mig för att spärra av en eventuell flykt. Jag kände mig som en liten flicka som blev släpad hem till mamma av den galna granntanten, som med ett pekfinger darrande av indignation pekar på mig och fräser: "Är det här din?"

Vi hann knappt fram till receptionen innan en av mina kollegor skriker: "Vad gör ni med vår souschef!!???"

Gränspoliserna tittade på varandra, som för att förstå vad en souschef är och hur de skulle kunna backa ut med hedern i behåll. Den gnutta som fanns kvar.

Sensmoral: likna aldrig en narkotikasmugglare.