Att bo hemma hos främlingar - varför känns det så främmande?

År 2011 hade jag 35 turister från hela världen boende hemma på min soffa i min 1,5-rummare på Södermalm. Det var familjer. Par. Ensamma resenärer. Vissa stannade bara ett par nätter, andra i en hel vecka. Vi brukade fika ihop. Ibland äta frukost, och ofta bjöd jag på middag. De uppskattade att jag kunde berätta om Sverige och Stockholm från en lokalbos perspektiv, saker som de aldrig hade fått lära sig om de bott på ett hotell. Om svensk politik, seder och oskrivna regler. Jag tipsade om allt från loppisar och de bästa barerna till de finaste promenadstråken i stan.

Det var fantastiskt, jag fick möjligheten att resa i världen och lära känna andra kulturer - utan att ens behöva lämna min egen lägenhet. Det blev många spännande ocuj förtroliga samtal, och flera av dem som bodde hemma hos mig då, för 15 år sedan, har jag fortfarande kontakt med än idag. De här mötena resulterade i boken Hela världen på min soffa (Carlssons förlag 2013).

Men jag möttes ofta av förvåning och skepticism från vänner och familj. Hur kunde jag släppa in främmande människor i det heligaste av allt, det egna hemmet? Tänk om de skulle stjäla någonting? Tänk om de visade sig vara våldsamma eller besvärliga på något sätt? Och tänk att ha främlingar sovandes i ens egna lakan, borsta tänderna i samma handfat, att få sitt hem invanderat av okända som tar sig in i den privata sfären. För de flesta framstår allt detta som obegripligt.

När jag och min kollega Ylva Bergman idag är runt och föreläser om vår nya bok "På soffor och spår genom Östeuropa" - som handlar om när vi tågluffade och couchsurfade oss igenom sex länder, boende gratis hemma hos främlingar - möts vi av samma skepticism. På frågan till publiken "Har någon av er provat Couchsurfing"? är det nästan aldrig någon som räcker upp handen. Nyfiket frågar vi varför man inte testat detta sätt att resa - att helt gratis bo hemma hos någon som generöst upplåter en säng, soffa eller madrass, och på så sätt spara in många sköna tusenlappar som annars lagts på dyra hotell. Och ofta blir svaren lite svävande, tvekande, luddiga såsom "nja, det där är inte riktigt min grej".

Är vi svenskar särskilt ovilliga att prova detta sätt att resa? Jag skulle tro att det förhåller sig så. Vi svenskar behöver trygghet. Vi värdesätter i högre grad än andra vår privata sfär (det märker den som råkar sätta sig bredvid någon annan på bussen fastän det finns lediga säten längre bort). Vi har svårt att släppa in nya människor i vårt liv och i våra vänkretsar (det märker den invandrare som försökt skaffa nya kompisar i Sverige). Och när vi reser, har vi ofta sparat pengar under hela året för att kunna punga ut med 20-50 000 kronor på den där semesterveckan då det ska NJUTAS och inte snålas in på någonting alls. Då vill vi UNNA OSS.

Men till den som vågar ta sig utanför sin comfort zone, vågar utmana rädslan för det främmande och ta chansen att faktiskt få uppleva någonting annorlunda på utlandsresan och kanske få vänner för livet på köpet - för er har vi skrivit boken På soffor och Spår genom Östeuropa, med massor av inspiration och tips på hur couchsurfing går till, vad man ska tänka på och hur man får ut det mesta av sin upplevelse.

Har du testat Couchsurfing? Kan du tänka dig att göra det, eller känns det alltför konstigt/jobbigt/främmande/obehagligt? Dela gärna med dig av dina tankar!

Här kan du läsa mer om På soffor och spår genom Östeuropa:

https://www.hedmanbergmanforlag.se/resa-genom-osteuropa/

www.sofasandstrangers.com