Del 14; Turismen sätter mat på bordet — vars bord då?

Det finns en seglivad myt bland svenskar — och turister i allmänhet — om att lokalbefolkningen borde hålla tyst och vara tacksam. Turismen sätter ju mat på bordet.

Vars bord, undrar man.

Min granne är kirurg. Inte undersköterska, inte receptionist — kirurg. Han tjänar 4 000 euro i månaden. Det låter okej tills man börjar titta på hyrorna. En tvårummare i området kostar mellan 650 och 2 000 euro i månaden, beroende på stad och årstid. Under högsäsongen — maj till september — är det i princip omöjligt att hitta något månadsvis. Hyresvärdar tjänar mer på att hyra ut per vecka till turister. Det är enkel matematik, och kirurgen kan göra den.

Minimilönen i Spanien ligger på runt 1 200–1 400 euro i månaden. För att sätta det i perspektiv: det är vad en kirurg tjänar tre gånger om, och ändå räcker det inte till en hyra under högsäsongen.

Men turismen sätter mat på bordet. Jag ställer frågan igen, för svaret verkar ingen vilja ge: Vars bord? För det är uppenbarligen inte kirurgens, och definitivt inte mitt.

Det intressanta är att den här myten är så bekväm för alla som inte bor här. Det är lätt att vara generös med andras levnadsvillkor när man själv åker hem i augusti. Då är det bara en härlig sommarkänsla, ett par sangria och lite sol. Sen är det Arlanda, där hjärnan checkas in i ett förråd för förvaring till nästa charterresa, och livet återgår till det normala.

För oss som bor här återgår ingenting. Vi är kvar när semestrebubblan spricker och butikshyllorna fylls på igen och grannen äntligen kan parkera utanför sitt eget hus.

Det handlar inte om att vi inte vill ha besökare. Det handlar om att en stad som bara existerar för att serva turister inte längre är en stad — det är en kuliss. Och i en kuliss bor inga riktiga människor, bara statister som ser till att det ser lagom autentiskt ut.

En turist ser en charmig gränd. Jag ser en hyra som drivits upp till en nivå där ingen som arbetar i den gränden längre har råd att bo kvar. Vi har inte bara blivit statister; vi har blivit utbytbara kulissarbetare som betalar för privilegiet att få stå kvar när ridån går ner.