Del 5; Katalonien, Gula band och juridisk feberdröm

När vi äntligen rullade in i Katalonien märkte jag snabbt att min svenska bild av en "fungerande rättsstat" var... optimistisk.

Det var augusti 2018. Katalonien kokade. Inte bara av hettan från en obarmhärtig sol, utan av en politisk feber som fick mitt jurist-hjärta att klappa i otakt. Hela regionen var dekorerad med gula band som om Ikea hade bestämt sig för att byta bransch och gå in i separatistpolitiken.

Vid varje bro över motorvägen hängde banderoller och demonstranter bankade på trummor tills asfalten skälvde. Som halvtysk jurist med dokumenterad överkänslighet för rättsosäkerhet var det här ungefär lika avkopplande som att läsa ett hyresavtal skrivet på serbokroatiska. Jag förstod att något pågick. Jag förstod att det var stort. Jag förstod ingenting av den faktiska juridiken bakom det hela — och det är ett uttalande som kostar på.

Jycken tittade på banderollerna. Sedan på mig. Sedan ut genom fönstret igen med en min som sa: "Jag är en hund och även jag fattar att det här är konstigt." Han är, just det, en jycke — och ändå den mest politiskt återhållsamma varelsen i bilen.

Vi drack vatten, lyssnade på Lisa Nilsson och körde vidare. Ibland är det enda juridiskt korrekta beslutet att inte stanna.

Men föga visste vi, jycken och jag, att detta var en lång dags färd mot natt.