Del 11: Notarien, checken och inkvisitionen

Notarien, där möttes vi: jag och mannen och säljarna, en bitter spansk man som hela tiden påpekade hur mycket pengar han förlorade på detta — övergången från pesetas till euro — precis som om jag hade haft något med detta att göra. Och hans fru som älskade norska vikingserier. Vi sitter hos notarien, en spansk man i sina bästa år med ett skrivbord och kontor så fullbelamrat att han kunde gömma Puigdemont där inne. Pass fram, köpekontraktet, bevis på erlagd handpenning. Och med skälvande hand lämnade jag över bankchecken — ni läste rätt, bankcheck, i Europa, 2018. Efter vad som kändes som en evighet men var endast två timmar säger han: "Ja, då var det klart — kan jag få checken?" Samma check han hade efterfrågat samt mottagit två timmar tidigare. Jag säger att checken har du redan fått. Intressanta färger börjar uppenbara sig i notariens ansikte — grått, vitt, lite ljusrosa och grått igen. Han letar och letar. Han hittar ett avtal från inkvisitionen, men ingen check. Jag hade redan sett den. På golvet. Under hans skrivbord. Slutet gott, allting gott. Men inte riktigt, va — vattenräkningen och allt det andra som mäklare ALLTID glömmer att upplysa utländska köpare om i Spanien. Den bittre mannen muttrade något om att skriva över alla avtal, vatten och att han gladeligen skulle hjälpa oss. Gladeligen — ungefär lika överensstämmande med verkligheten som att Börje Salming inte kunde spela hockey. Men vad hade vi för val? Egentligen?