Del 10: Lockbostäder och den spanska konstformen att sälja det som inte finns

Det var dags. Mannen, jycken och jag hade bestämt oss — Telefonplan fick klara sig utan oss. Vi skulle köpa en egen lya i Spanien.

Beväpnad med NIE-nummer, bankkonto och en naiv tilltro till att bostadsmarknaden fungerar ungefär likadant överallt inom EU, påbörjade jag researchen. Som halvtysk jurist med dokumenterad förkärlek för due diligence och ordning och reda var förväntningarna höga. Kravlistan var enkel: jycken ville ha entrecote , jag ville ha ordning och mannen sa "garage." Jag frågade inte mer.

Det visade sig att den spanska bostadsmarknaden inte delar mina värderingar.

Till att börja med: i Spanien kan alla mäklare sälja alla lägenheter oavsett byrå. Låter smidigt. Är det inte. Det betyder i praktiken att samma lägenhet marknadsförs av tolv olika mäklare med tolv olika priser, tre olika planlösningar och en gemensam likgiltighet inför frågan om vad månadsavgiften faktiskt är.

Många av lägenheterna på nätet är dessutom sålda sedan länge. Spanien har inte lockpriser. Spanien har lockbostäder.

Mäklarna ringde. Vi bokade visningar. Vi kom. Lägenheten fanns inte.

"Men vi har något som liknar den!"

Jovisst. Om man kan dra paralleller mellan en takvåning på 80 kvm med egen terrass och havsutsikt och en trea i markplan med utsikt över soptunnorna — då liknar de varandra. Absolut. Definitivt. På ett sätt som får en halvtysk jurist att ifrågasätta grunderna för det mänskliga språket.

Vi kom till en visning där familjen satt vid middagsbordet. Inte packade. Inte på väg ut. Satt och åt. Mäklaren blinkade inte. Jycken blinkade inte heller men av andra skäl — han hade hittat någons maträtt.

Och möblerna. I Spanien säljs lägenheter med möbler. Inte för att det är en service. För att det är bekvämt — för säljaren. Vare sig man vill det eller ej levereras en komplett inredning vars ålder sträcker sig från "begagnat" till "Franco-eran." En soffa så gammal att den förmodligen har egna politiska åsikter. Ett matsalsbord vars juridiska status som antikt föremål borde utredas av Kulturdepartementet.

Men till slut — efter otaliga visningar, försvunna lägenheter, en soffa med egna politiska åsikter och en mäklare som ansåg att soptunnor och havsutsikt tillhör samma kategori — hittade vi den. Vår lya. Ett handslag och en handpenning bekräftade att vi var i kör-bara-kör-läge.

Det enda som återstod var ett besök hos notarien. Och att fylla på förrådet med Stesolid.