Hon reste till Thailand för en semester – stannade för att rädda hundar
CHIANG MAI, THAILAND. Klockan är strax efter halv sex på morgonen när de första solstrålarna träffar bergen utanför Chiang Mai. Luften är varm trots den tidiga timmen och djungeln vaknar långsamt till liv. Men på hundcentret utanför staden har dagen redan börjat.
Hundskall ekar mellan byggnaderna. Frivilliga volontärer fyller vattenskålar, förbereder mat och öppnar grindar till rastgårdarna.
Mitt i allt står 31-åriga Emma från Malmö.
För ett år sedan satt hon på ett kontor i Sverige.
Idag tillbringar hon sina dagar med att ta hand om övergivna, skadade och misshandlade gatuhundar i Thailand.
– Jag skulle egentligen bara stanna i två veckor, säger hon och skrattar.
Men livet hade andra planer.
Drömresan som tog en oväntad vändning
Emma hade länge drömt om Thailand.
Precis som många andra svenskar lockades hon av stränderna, maten och det tropiska klimatet.
Efter flera år av arbete utan längre resor bestämde hon sig för att ta en månads semester.
– Jag hade planerat att resa runt, se öar, bada och bara koppla av.
Men några dagar före avresan såg hon ett inlägg på nätet om ett hundcenter som sökte volontärer.
Tusentals gatuhundar lever runt om i Thailand.
Många klarar sig bra, men andra blir övergivna, skadade i trafiken eller utsatta för sjukdomar.
Organisationen räddade hundar som annars riskerade att dö.
– Jag älskar hundar och tänkte att det kunde vara kul att hjälpa till några dagar.
Hon bokade in sig.
Det skulle bli ett av de viktigaste besluten i hennes liv.
Första dagen
När Emma anlände till centret blev hon överraskad.
Hon hade väntat sig ett mindre hundhem.
Istället möttes hon av hundratals hundar.
Stora.
Små.
Gamla.
Valpar.
Vissa sprang fram och viftade på svansen.
Andra höll sig försiktigt på avstånd.
– Jag tror att jag började gråta efter tio minuter.
Många av hundarna hade en tuff historia bakom sig.
En del hade blivit påkörda.
Andra hade hittats svårt sjuka.
Vissa hade helt enkelt lämnats åt sitt öde.
– Det var hjärtskärande.
Samtidigt såg hon något annat.
Hopp.
Hunden som förändrade allt
Bland alla hundar fanns en som fångade hennes uppmärksamhet direkt.
En mager brun hund som låg ensam i ett hörn.
Hans ena öra var skadat och han undvek ögonkontakt.
– Han såg ut som om han hade gett upp.
Personalen berättade att hunden hittats vid en vägkant flera veckor tidigare.
Ingen visste exakt vad han varit med om.
Han fick namnet Charlie.
– Jag satte mig bredvid honom varje dag.
Till en början flyttade han sig bara längre bort.
Men Emma gav inte upp.
Efter några dagar började Charlie försiktigt närma sig.
Efter några veckor lade han huvudet i hennes knä.
– Det var då jag förstod hur mycket kärlek de här hundarna faktiskt hade kvar trots allt de gått igenom.
En vanlig dag som volontär
Många tror att volontärarbete med hundar innebär att man går runt och myser med valpar hela dagarna.
Verkligheten ser annorlunda ut.
Arbetsdagen börjar tidigt.
Klockan sex serveras den första maten.
Hundratals skålar ska fyllas.
Vatten ska bytas.
Medicin delas ut.
Därefter städas hundgårdar och sovplatser.
– Det är mycket tyngre arbete än folk tror.
Temperaturen stiger snabbt.
Vid lunch kan det vara över 35 grader.
Svetten rinner konstant.
Men ingen klagar.
– När man ser hundarna springa fram glada varje morgon glömmer man hur trött man är.
Hundarna som ingen ville ha
Alla hundar på centret har inte samma chans att bli adopterade.
Valpar och unga hundar hittar ofta nya hem relativt snabbt.
Men äldre hundar eller hundar med funktionsnedsättningar blir ofta kvar.
Emma berättar om Bella.
En tik som förlorat användningen i bakbenen efter en trafikolycka.
– Hon drar sig fram med hjälp av en specialvagn.
Trots det är hon en av de gladaste hundarna på hela området.
– Hon hälsar på alla som kommer.
Många volontärer blir förälskade i just sådana hundar.
– De visar att livsglädje inte handlar om perfekta förutsättningar.
Människor från hela världen
Centret lockar volontärer från hela världen.
Under Emmas tid där har hon arbetat tillsammans med människor från Australien, Kanada, Tyskland, Nederländerna och Japan.
– Det är en fantastisk gemenskap.
Trots olika språk och kulturer förenas alla av samma mål.
Att hjälpa hundarna.
På kvällarna samlas volontärerna ofta på lokala restauranger.
De delar historier från dagen och planerar framtida resor.
– Jag har fått vänner som jag vet att jag kommer ha kontakt med resten av livet.
Livet utanför turistbroschyrerna
Thailand är för många synonymt med paradisstränder och lyxresorter.
Men volontärlivet visar en annan sida av landet.
Emma bor i ett enkelt rum nära centret.
Hon äter oftast lokal mat för några tior per måltid.
Internet fungerar ibland.
Luftkonditionering finns inte alltid.
– Men jag har aldrig varit lyckligare.
Hon beskriver hur livet blivit enklare.
– Man inser hur lite man egentligen behöver.
Istället för shopping och stress handlar dagarna om något betydligt mer grundläggande.
Att hjälpa.
När sorgen kommer
Alla berättelser får inte lyckliga slut.
Det är den svåraste delen av arbetet.
Vissa hundar kommer in för sent.
Sjukdomar eller skador kan vara för allvarliga.
– Det händer att vi förlorar hundar.
Emma blir tyst.
– De dagarna är väldigt tunga.
Men hon säger att sorgen också påminner om varför arbetet är viktigt.
– För varje hund vi förlorar finns det många fler som överlever tack vare att någon hjälpte dem i tid.
Charlie börjar lita på människor igen
Månaderna går.
Charlie förändras.
Den rädda hund som gömde sig i ett hörn finns inte längre.
Han springer fram till besökare.
Leker med andra hundar.
Viftar på svansen.
– Det känns nästan som att se en helt annan individ.
En dag kommer ett par från Europa på besök.
De letar efter en hund att adoptera.
Charlie går fram till dem direkt.
– Jag tror att han visste.
Några veckor senare får han ett nytt hem.
Den svåraste dagen
När Charlie lämnar centret gråter Emma.
– Jag grät mer än jag trodde var möjligt.
Samtidigt känner hon glädje.
Det är exakt därför centret finns.
För att ge hundarna en andra chans.
– Han skulle få ett riktigt hem.
Ett liv.
En familj.
Hon får fortfarande bilder skickade till sig.
Charlie sover nu i en mjuk säng och följer med sin nya familj på vandringar.
– Varje gång jag ser bilderna blir jag lycklig.
Ett nytt perspektiv på livet
När Emma blickar tillbaka på året som gått säger hon att det förändrat henne fullständigt.
– Jag har lärt mig mer här än under många år hemma.
Hon uppskattar saker hon tidigare tog för givna.
Tid.
Gemenskap.
Hälsa.
– Och framför allt vikten av att hjälpa när man kan.
Hon säger att hundarna lärt henne något viktigt.
– De bär inte på bitterhet.
Trots allt de varit med om fortsätter de att lita på människor.
Turister som hittar något större
Allt fler resenärer söker idag upplevelser som går djupare än traditionell turism.
Volontärarbete har blivit ett sätt att kombinera resande med mening.
Emma förstår varför.
– När man hjälper till blir man en del av platsen på ett helt annat sätt.
Man ser inte bara landet.
Man lär känna människorna.
Problemen.
Kulturen.
Vardagen.
– Det är då resor blir som mest värdefulla.
Framtiden
När hennes ursprungliga semester tog slut stod Emma inför ett val.
Åka hem.
Eller stanna.
Hon valde att stanna.
Sedan dess har månaderna blivit till ett år.
Och hon har fortfarande ingen exakt plan för när hon ska återvända till Sverige.
– Jag känner att jag fortfarande behövs här.
Solnedgången över hundcentret
Solen börjar sjunka bakom bergen.
Luften blir svalare.
Hundarna ligger utspridda i skuggan efter dagens aktiviteter.
Emma sitter på marken utanför en av rastgårdarna.
Runt henne ligger flera av hundarna som hon lärt känna under året.
Några sover.
Andra tittar nyfiket mot grindarna.
Hon ler.
– Jag kom hit för att hjälpa hundarna.
Sedan blir hon tyst några sekunder.
– Men sanningen är att de hjälpte mig minst lika mycket.
När mörkret faller över Chiang Mai fortsätter hundarna att vila lugnt omkring henne.
För många av dem började livet om här.
Och för Emma blev resan till Thailand inte bara ett äventyr.
Den blev början på ett helt nytt kapitel.
Ett kapitel fyllt av smutsiga kläder, tidiga morgnar, svettiga arbetsdagar, tårar, skratt och hundratals svansar som viftar av glädje.
Och kanske är det just därför hon fortfarande stannar kvar.
För ibland hittar man det man söker på de mest oväntade platser.
I Emmas fall bland övergivna hundar i norra Thailand.
Skriven av
Henrik Mosesson
Resejournalist
