Costa Concordia katastrofen som förändrade kryssningsvärlden för alltid
Den 13 januari 2012 började som vilken semesterdag som helst för de över 4 000 människor som befann sig ombord på Costa Concordia. Medelhavet låg lugnt, restaurangerna var fyllda av gäster och kvällens underhållning hade precis kommit i gång. Ombord fanns barnfamiljer, pensionärer, nygifta par och resenärer från hela världen som hade sett fram emot några avkopplande dagar till havs.
Ingen av dem kunde ana att kvällen snart skulle utvecklas till en av de största sjökatastroferna i modern europeisk historia.
När det enorma kryssningsfartyget bara några timmar senare låg svårt lutande utanför den italienska ön Giglio hade semesterstämningen förvandlats till panik. Hundratals människor kämpade för att hitta sina anhöriga, livbåtar firades ner under svåra förhållanden och räddningspersonal arbetade febrilt för att få alla i säkerhet. Katastrofen kostade 32 människor livet och blev en händelse som förändrade kryssningsindustrin för alltid.
Än i dag, mer än ett decennium senare, fortsätter Costa Concordia att fascinera människor världen över. Vad var det egentligen som gick fel? Kunde olyckan ha undvikits? Och hur lyckades man bärga ett fartyg som vägde över 114 000 ton?
På Resnytt går vi igenom historien bakom den ödesdigra kvällen som fortfarande räknas som en av världens mest omtalade kryssningskatastrofer.
Ett flytande lyxhotell i Medelhavet
När Costa Concordia sjösattes 2005 var hon rederiet Costa Crocieres stolthet. Fartyget var nästan 300 meter långt och hade plats för över 4 000 passagerare och besättningsmedlemmar. Ombord fanns flera restauranger, teatrar, kasinon, poolområden, spa, shoppingstråk och eleganta lounger – allt för att ge gästerna känslan av att befinna sig på ett femstjärnigt hotell, fast mitt ute på havet.
Kryssningar hade under 2000-talet blivit allt mer populära, och Costa Concordia var ett tydligt exempel på den utvecklingen. Många valde fartyget för att upptäcka Medelhavet på ett bekvämt sätt, där man kunde vakna upp i en ny hamn nästan varje morgon utan att behöva packa väskan mellan destinationerna.
Den 13 januari 2012 hade fartyget lämnat hamnen i Civitavecchia, strax utanför Rom, och var på väg mot Savona i norra Italien. Ombord rådde en avslappnad stämning. Medan vissa gäster njöt av en lång middag satt andra i teatern eller promenerade ute på däck och blickade ut över det mörka Medelhavet.
Allt verkade följa den planerade rutten – åtminstone till en början.
Foto:Scott Anderson/Wikimedia commons
Beslutet som fick ödesdigra konsekvenser
Under kvällen fattade kapten Francesco Schettino ett beslut som senare skulle komma att granskas i detalj av både utredare och domstolar.
Han valde att styra Costa Concordia närmare ön Giglio än den ordinarie rutten. Syftet var att genomföra en så kallad inchino, en informell sjöfartstradition där fartyg passerar nära land som en hälsning till lokalbefolkningen eller personer med anknytning till området.
Liknande manövrar hade genomförts tidigare av andra fartyg, men den här gången gick något fruktansvärt fel.
Klockan var strax före 22 när Costa Concordia träffade ett undervattensrev. Kollisionen var så kraftig att ett långt hål slets upp i skrovet på fartygets babordssida. På bara några ögonblick började enorma mängder vatten strömma in i maskinrummet, vilket ledde till att flera viktiga system slogs ut.
Passagerarna kände den kraftiga stöten, men många trodde först att det handlade om ett vanligt tekniskt problem.
Från semesterkänsla till total förvirring
Till en början försökte besättningen lugna passagerarna. Informationen som gick ut ombord var att det rörde sig om ett elfel och att situationen var under kontroll.
Men verkligheten såg helt annorlunda ut.
Samtidigt som gästerna väntade på besked började fartyget luta allt mer. Glas och tallrikar gled av restaurangborden, möbler började röra sig och människor fick svårt att stå upprätt. För varje minut blev det tydligare att något allvarligt hade inträffat.
Många vittnade senare om hur osäkerheten var det mest skrämmande. Ingen visste riktigt vad som hade hänt eller vad de skulle göra. Vissa återvände till sina hytter för att hämta pass och värdesaker, medan andra redan hade tagit sig upp på däck i hopp om att få information.
När lutningen ökade spreds oron snabbt genom hela fartyget.
Det som nyss varit en semester fylld av musik, skratt och förväntan hade på bara några minuter förvandlats till ett kaos där tusentals människor försökte förstå vad som egentligen pågick.
En evakuering under extrem press
Det dröjde innan ordern om att överge fartyget gavs, och den fördröjningen skulle senare bli en av de mest kritiserade delarna av hela händelseförloppet.
När livbåtarna väl började sjösättas hade Costa Concordia redan fått en kraftig slagsida, vilket gjorde att flera av dem inte längre gick att använda. Besättningen försökte hjälpa passagerarna samtidigt som tusentals människor rörde sig mot samma delar av fartyget.
Mitt i förvirringen fanns också många exempel på mod och hjältemod. Besättningsmedlemmar stannade kvar för att hjälpa äldre, barn och personer med funktionsnedsättningar. Lokala fiskare och invånare på ön Giglio gav sig ut med sina båtar för att assistera räddningsarbetet, och den italienska kustbevakningen mobiliserade snabbt en omfattande insats.
Trots de svåra omständigheterna lyckades de flesta ombord ta sig i säkerhet. För några blev dock räddningen aldrig verklighet.
När gryningen kom stod det klart att olyckan hade krävt 32 människors liv. För de överlevande skulle minnena från den natten leva kvar långt efter att Medelhavets vågor åter blivit lugna.
En nation i chock och en värld som följde dramat
När solen steg över ön Giglio morgonen efter olyckan möttes världen av bilder som få hade kunnat föreställa sig. Costa Concordia låg kraftigt lutad bara några meter från den klippiga kusten, som om det enorma fartyget hade fastnat mitt i ett försök att ta sig upp på land. Bilderna spreds snabbt över nyhetssändningar världen över och blev snart en symbol för en av de mest uppmärksammade sjökatastroferna i modern tid.
Samtidigt pågick ett intensivt räddningsarbete. Dykare sökte igenom de vattenfyllda korridorerna i hopp om att hitta överlevande, medan räddningspersonal metodiskt genomsökte varje del av fartyget. Arbetet var både tidskrävande och riskfyllt. Costa Concordia hade blivit en enorm labyrint där korridorer, trappor och hytter inte längre låg där de en gång hade gjort. Det som tidigare varit golv hade blivit väggar och många utrymmen var helt vattenfyllda.
För familjerna till de saknade blev väntan plågsam. Under flera dagar hoppades många fortfarande på mirakel, men allteftersom räddningsinsatsen övergick i en sökinsats stod det klart hur omfattande tragedin faktiskt var.
Foto:Robert Lender/Wikimedia commons
Kaptenens agerande väckte kraftiga reaktioner
Parallellt med räddningsarbetet började frågor ställas om hur olyckan kunde inträffa. Snart riktades all uppmärksamhet mot kapten Francesco Schettino, vars beslut skulle komma att granskas in i minsta detalj.
Utredningen visade att Costa Concordia hade gått betydligt närmare ön Giglio än den planerade rutten. Manövern, som var tänkt att bli en spektakulär hälsning till öns invånare, slutade istället med att fartyget träffade ett undervattensrev.
Men det var inte bara navigeringen som blev föremål för kritik. Utredare menade även att evakueringen påbörjades för sent, trots att skadorna på fartyget snabbt visade sig vara mycket allvarliga.
Det som gjorde störst intryck på omvärlden var dock uppgifterna om att kaptenen lämnat fartyget innan alla passagerare hade evakuerats. Ett inspelat telefonsamtal mellan honom och den italienska kustbevakningen fick stor internationell spridning. Där hörs en upprörd kustbevakningschef uppmana honom att återvända ombord och fortsätta leda evakueringen.
Samtalet blev snabbt en symbol för hela katastrofen och citerades i medier över hela världen.
Den största bärgningsoperationen i modern sjöfart
När de sista räddningsinsatserna avslutats återstod ett nytt problem. Costa Concordia låg fortfarande halvvägs nedsjunken utanför ön Giglio, och vraket utgjorde både en säkerhetsrisk och ett potentiellt hot mot den känsliga marina miljön.
Att flytta ett fartyg av den storleken var något som aldrig tidigare hade gjorts under liknande förhållanden.
Ingenjörer, marintekniker och specialister från flera länder arbetade i månader med att ta fram en lösning. Resultatet blev en av de mest avancerade bärgningsoperationerna i sjöfartens historia.
Först byggdes enorma undervattensplattformar som skulle stabilisera vraket. Därefter monterades gigantiska stålkonstruktioner och flyttankar längs fartygets sidor. Med hjälp av kraftiga hydrauliska vinschar kunde Costa Concordia långsamt roteras tillbaka till upprätt läge i en operation som följdes av miljontals människor världen över via direktsändningar.
När vraket slutligen stod upprätt bogserades det till Genua, där demonteringen pågick under flera år.
Den totala kostnaden för olyckan, räddningsarbetet, bärgningen och skrotningen uppskattas ha överstigit 1,5 miljarder euro, vilket gör Costa Concordia till en av de dyraste sjöolyckorna genom tiderna.
Olyckan förändrade kryssningsindustrin
Katastrofen blev en väckarklocka för hela kryssningsbranschen. Även om kryssningar fortfarande är ett av världens säkraste sätt att resa till sjöss visade olyckan hur avgörande tydliga rutiner och snabbt ledarskap är när något oväntat inträffar.
Efter Costa Concordia skärptes flera internationella säkerhetsregler. Säkerhetsgenomgångar började hållas redan innan eller direkt efter avgång, besättningar fick utökad utbildning och rutinerna för kommunikation mellan bryggan och resten av fartyget förbättrades.
Många av de förändringar som infördes används fortfarande på moderna kryssningsfartyg och har bidragit till att höja säkerhetsnivån inom hela branschen.
Ett fartyg som fortfarande fascinerar
Mer än tio år efter katastrofen fortsätter Costa Concordia att väcka intresse. Dokumentärer, böcker och tv-program har försökt ge svar på hur ett av Europas modernaste kryssningsfartyg kunde förlisa bara några hundra meter från land.
För de överlevande är minnena fortfarande starka. Många har berättat om hur de än i dag minns ljudet av kollisionen, den snabbt ökande lutningen och den osäkerhet som spred sig när ingen visste vad som egentligen hade hänt.
För andra har Costa Concordia blivit en påminnelse om hur snabbt en semester kan förändras – och hur avgörande människors beslut kan vara när sekunderna räknas.
Varför sjönk Costa Concordia?
Fartyget gick på grund efter att ha seglat för nära ön Giglio och kolliderat med ett undervattensrev. Kollisionen rev upp ett stort hål i skrovet, vilket ledde till omfattande vatteninträngning och att fartyget till slut kantrade.
Hur många personer omkom?
Totalt miste 32 människor livet, medan mer än 4 000 passagerare och besättningsmedlemmar befann sig ombord när olyckan inträffade.
Vad hände med kapten Francesco Schettino?
Efter en lång rättsprocess dömdes han 2015 till 16 års fängelse för bland annat vållande till annans död, orsakat skeppsbrott och för att ha övergett sitt fartyg innan evakueringen var avslutad.
Finns Costa Concordia kvar i dag?
Nej. Efter den omfattande bärgningen bogserades vraket till Genua där det demonterades och skrotades under flera år.
Förändrades säkerheten efter olyckan?
Ja. Olyckan ledde till flera internationella förändringar inom kryssningsindustrin, bland annat tidigare säkerhetsgenomgångar, förbättrad utbildning av besättningar och tydligare rutiner vid nödsituationer.
Sammanfattning
Costa Concordia-katastrofen är fortfarande en av de mest omtalade händelserna i modern sjöfart. Det som började som en lyxkryssning i Medelhavet slutade i tragedi när ett beslut att lämna den ordinarie rutten fick ödesdigra konsekvenser. Trettiotvå människor förlorade livet, tusentals evakuerades och hela världen följde dramat utanför den lilla ön Giglio.
Samtidigt blev olyckan en viktig vändpunkt för kryssningsindustrin. De säkerhetsförändringar som infördes efteråt har bidragit till att göra dagens kryssningar ännu säkrare, och Costa Concordia används fortfarande som ett exempel på hur avgörande ledarskap, kommunikation och efterlevnad av säkerhetsrutiner är till havs.
Än i dag fortsätter historien att fascinera resenärer, historieintresserade och sjöfartsexperter världen över. Den påminner oss om att även de mest imponerande fartygen är beroende av människors beslut – och att ett enda ögonblick kan förändra hundratals människors liv för alltid.
Skriven av
Anna Jörgensen
Resejournalist
