Följ med på en promenad genom Belleville i Edith Piafs fotspår

Det finns fragment ur berättelser i Paris som är lätta att missa om man inte vet vad man letar efter.
72 rue de Belleville är en sådan adress.

En petroleumblå port. En vit fasad. Några trappsteg precis vid gatan. Det är här Edith Piaf, den legendariska sångerskan med den oförglömliga rösten, sägs ha fötts den 19 december 1915, under mycket fattiga förhållanden.

Det är också här vi börjar vår promenad genom Belleville i Piafs fotspår.

Lyfter man blicken ser man minnesplaketten. Och till vänster om porten finns ett litet blått porträtt av Piafs ansikte målat på fasaden. Scenen är inte storslagen. Men när man väl har sett den är det svårt att gå förbi utan att stanna upp.

Men som ofta med Piaf finns det mer än en version av historien.

Födelseattesten pekar åt ett annat håll: Hôpital Tenon, på 4 rue de la Chine, en bit bort åt Gambetta-hållet. Sjukhuset är väl värt en liten omväg.

På fasaden till sjukhusets förlossningsavdelning finns en nio meter hög fresk som föreställer Edith Piafs ansikte. Verket är skapat av konstnären Hom Nguyen och uppfördes 2019 som en hyllning till platsen där Piaf enligt dokumenten föddes.

Om du ställer dig vid korsningen rue Belgrand och rue de la Chine får du bäst syn på porträttet.

Låt oss därefter gå vidare till den mer lekfulla Place Edith-Piaf, ett litet torg mellan rue Belgrand, rue du Capitaine-Ferber och rue de la Py.

Här finns flera hyllningar till sångerskan samlade på samma plats.

Mest synlig är bronsstatyn Hommage à Edith Piaf, skapad av skulptören Lisbeth Delisle och invigd 2003, fyrtio år efter Piafs död. I stället för att visa en idealiserad eller elegant bild av Piaf, fångar statyn henne mitt i en uttrycksfull rörelse.

Här finns också en bronsmedaljong med Piafs ansikte, skapad av Jack Devilliers. Under medaljongen finns ett citat av poeten, konstnären och filmregissören Jean Cocteau, som också var en nära vän till Piaf:

”Det har aldrig funnits någon Edith Piaf. Det kommer aldrig att finnas någon igen.”

Med andra ord: Piaf var inte bara en berömd sångerska. Hon är omöjlig att ersätta.

Missa inte heller den lilla knallrosa musikdosan. Vrider man på veven spelar den La Vie en rose. Det är kanske platsens finaste detalj. Mitt bland sten, trafik och vardag hörs plötsligt några toner av en av Piafs mest kända sånger.

Nästa stopp blir 5 rue Camille-Crespin-du-Gast, där Musée Edith Piaf ligger.

Det här är inget museum man bara hittar av en slump. Det ligger i en privat lägenhet, och besök måste bokas i förväg, vanligtvis per telefon. Museet är litet, men just det är också en del av charmen. Här finns fotografier, föremål och minnen från Piafs liv och karriär samlade, långt från de stora museisalarna.

Att besöka museet känns mer som att kliva in i ett gömt rum i Piafs Paris. För den som känner till det är museet en riktig liten pärla.

Därefter leder spåren vidare mot Père Lachaise.

Vill man besöka Piafs grav är det lättast att gå in via Porte Gambetta, vid rue des Rondeaux. Kyrkogården är stor och kuperad, så det är bra att veta ungefär vart man ska. Piaf ligger begravd under namnet Gassion-Piaf, vilket påminner om att hon inte föddes som Edith Piaf, utan som Edith Giovanna Gassion.

Det är ett stillsamt stopp, men jag vill inte låta promenaden sluta här.

För Piaf hör inte bara hemma i stilla minnesmärken; hon hör också hemma bland Bellevilles röster, sorl och kvällsliv.

Låt oss därför gå vägen tillbaka mot rue de Belleville och ta en liten apéro på Aux Folies, idag en livlig bar med stor uteservering på nummer 8. Här låg tidigare, eller i direkt anslutning till dagens bar, Les Folies-Belleville, den gamla kabaret- och nöjeslokalen där bland andra Edith Piaf ska ha uppträtt. På fasaden till höger på uteserveringen finns också en muralmålning som hyllar Piaf, tillsammans med några av männen i hennes liv.

Ett perfekt avslut på kvällen är ett besök på bistron Le Vieux Belleville, på 12 rue des Envierges. Här sjungs franska chansons, ofta ackompanjerade av dragspel, och förutom att äta middag kan du själv sjunga med i sånger som Non, je ne regrette rien, Padam, padam… och Hymne à l’amour.

Och kanske är det just där promenaden ska sluta: inte vid en port, en staty eller i ett museum, utan vid ett bord i en chansonlokal i Belleville, där Piafs sånger fortfarande sjungs.