Möten ger mening på resa

Det finns resor man minns för vyerna. Men ändå är det ofta möten med människor som ger de finaste minnena menar Nina Jansdotter, beteendevetare och reseinfluencer.

På Lofoten kan naturen lätt ta över allt. Den är dramatisk, storslagen och nästan overklig. Men ett av mina starkaste minnen därifrån handlar inte om en fjälltopp eller en utsikt. Det handlar om en liten metodistkyrka, ett par våfflor och några människor som tog sig tid.

Jag och Maria som också vara med på samma gruppresa strosade omkring för att upptäcka Svolvær, en liten fiskeort på Lofoten. Vi gick utan någon särskild plan och då kom vi förbi en liten kyrka med skylten ”Metodistkirke” utanför.

Utanför stod en kvinna som hälsade på oss. Vi stannade. Hon började prata med oss och snart bjöd hon in oss i kyrkan. Där fick vi träffa prästen och ytterligare en kvinna ur församlingen. Det som kunde ha blivit ett kort artigt möte växte till en lång och fängslande stund över våfflor och te.

Jag är inte särskilt kyrklig, men jag blev nyfiken. När jag var yngre bodde jag några år på Hönö i Göteborgs skärgård, där många olika frikyrkor var en naturlig del av samhället. Därför frågade jag prästen vad som egentligen skiljer metodistkyrkan från andra frikyrkor.

Hon svarade med både kunskap och värme. Hon berättade om kyrkans historia, dess ursprung och värderingar på ett sätt som gjorde att man ville lyssna vidare. De andra kvinnorna berättade också om sina egna vägar in i församlingen och om vad gemenskapen betydde för dem. Det var inte i första hand religionen som grep tag i mig, utan människorna och deras berättelser.

Resandet skapar öppenhet

Det är märkligt hur resandet kan göra oss mer tillgängliga för sådana stunder. Hemma är man ofta på väg. Till jobbet, affären, ett möte eller ett ärende. Du vet vart du ska och blicken riktas lätt framåt, mot nästa punkt på dagen. En kyrka på vägen hade kanske bara varit ännu en byggnad att passera.

Men på resa fungerar tiden ofta annorlunda. Du har tillåtelse att vara planlös. Att gå fel. Att stanna när något fångar ens uppmärksamhet. Att tacka ja till en kopp te med människor man aldrig tidigare har mött.

Ny syn på världen

Kanske är det just det som gör resor så utvecklande. Man får syn på världen genom andra ögon, men också på sig själv. I mötet med människor som lever annorlunda, tror annorlunda eller har gjort andra val, blir ens egna vanor och föreställningar tydligare. När ingen känner en kan du också själv vara friare.  Inte fast i gamla roller, inte definierad av din vardag eller din historia.

Lofoten gav mig fantastiska landskap, men också något mer bestående. Minnet av en liten kyrka, en kunnig präst, vänliga kvinnor och våfflor som serverades utan någon brådska. Ett möte som aldrig hade kunnat planeras, men som blev en av resans verkliga höjdpunkter.

Det är kanske resandets finaste gåva. Att världen ibland öppnar sig just när du inte letar efter något särskilt.