Det hemliga kodordet är ...

Bonjour är ett ord som öppnar många dörrar i Paris. Ändå tog det mig ganska lång tid att förstå hur viktigt det faktiskt är.

När jag först flyttade till Paris gjorde jag ofta som jag hade gjort i Sverige. Jag gick in i en butik, såg mig omkring, och om jag behövde hjälp sa jag något i stil med: Excusez-moi… Ursäkta mig.

För mig kändes det artigt. Jag ville inte störa. Jag ville bara försiktigt få någons uppmärksamhet.

Men i Frankrike fungerar det inte riktigt så.

Här börjar varje litet möte med en hälsning.

När man kliver in i en butik, ett boulangerie eller när man sätter sig på en uteservering, eller rent av när man går in i ett väntrum där andra sitter, så säger man bonjour.

Och det är här det lilla ordet blir större än det verkar.

För ett bonjour betyder inte bara “hej”. Det betyder också: Jag ser dig.
Jag är inte bara där som kund. Jag är en människa som möter en annan människa.

Det låter kanske självklart, men det är en av de där sociala koderna som inte alltid är uppenbara om man inte är född här.

Jag minns särskilt hur jag ibland kunde få en liten tillrättavisning. Jag kunde börja med Excusez-moi… och få ett högt, tydligt och nästan pedagogiskt svar: Bonjour!

Som om personen vänligt, men bestämt, ville säga: Vi börjar där.

Och det gjorde vi.

Med tiden lärde jag mig.

Nu säger jag bonjour per automatik när jag går in någonstans. Och det gör skillnad.

En expedit blir lite mjukare i rösten. Någon ler. Samtalet börjar bättre. Frågan man ställer tas emot på ett annat sätt. Det uppstår inte den där osynliga friktionen som ibland kan finnas när man råkar hoppa över första steget.

För i Frankrike är artighet ofta ritualiserad. Det finns en ordning: Först bonjour. Sedan frågan. Sedan köpet. Sedan merci. Och gärna bonne journée, eller bonne soirée, innan man avslutar med au revoir när man går.

Ett enkelt bonjour gör helt enkelt mötet varmare och mer mänskligt.

Det är ett sätt att kliva in i Paris vardag.