Del 21; Alfredo och dödsdomen som uteblev

Så kom dagen då det var dags att använda sig av SIP-kortet, alltså ett besök på min lokala vårdcentral. Man ringer, någon svarar – eller ja, mannen ringer, det här var innan min spanska var i närheten av godtagbar – och får, hör och häpna, tid samma dag. Med tanke på att det mesta – nåja, allt – är tungrott i Spanien, var det snudd på läge att lägga till galopperande puls till sjukdomsbilden, bara av att ha fått tid samma dag.

Där sitter jag hemma och övar fraser som "jag har haft feber i två dagar", "ont i lungorna när jag andas", "ont i halsen" – ja, ni vet, allt det där som kan behövas för att beskriva en riktig mansförkylning. Fusklappar har jag inte använt mig av sedan en tenta i processrätt – men detta besök gav mig samma nivå av maktlöshet.

Sagt och gjort, jag sätter mig i väntrummet. Mitt namn ropas upp. Där sitter min läkare Alfredo – en riktig datornörd med ovårdat skägg, stetoskopet hängande på sned och en förvirrad blick, som om han precis blivit avbruten mitt i något betydligt mer intressant än min mansförkylning.

Jag tar fram mina fusklappar och börjar förklara min åkomma. Han lägger huvudet på sned, lite som en ouppfostrad hundvalp som låtsas förstå. Helt plötsligt säger han, på perfekt engelska: "Vill du byta språk?"

Nedskjuten från hög höjd. Men det var precis då jag insåg att det var dags att lägga i en högre växel i mina spanskastudier – mitt ordförråd är något större än de flesta svenskars, men man kommer inte långt på "vamos a la playa" och "una cerveza, por favor". Oavsett vad din granne vid poolen säger.

När vi väl hade rett ut mina symptom, både på spanska och engelska, fick jag min dom. Det var tack och lov ingen mansförkylning, utan endast lunginflammation. Vilken tur – dödsdomen avvärjd för denna gång.