Del 18; Bostadsbrist och ockupanter

Som alla vet är bostadsbristen i Spanien ett faktum. Nåväl, det finns små pittoreska byar som faktiskt betalar folk att flytta dit, men på det stora hela. Bostadsbrist. Galopperande sådan. Mycket beroende på inflation, låga inkomster men även att hela Airbnb-idén har havererat och att utlänningar med en betydligt friskare ekonomisk situation än många spanjorer har köpt upp det som går och hyr ut dessa till, ska vi säga helt i linje med kapitalismens motto att tjäna pengar. Det är här okupas kommer in, eller ja vi måste reda ut begreppen, jag är ju trots allt jurist. Okupas — eller inträngling som min gamle professor i civilrätt uttryckte sig — är alltså inträngare. De tar över ett obebott hus och vägrar att flytta ut, det ska behandlas helt straffrättsligt. Sedan har vi inquiokupas, eller som vi kan säga på svenska, vägrar att lämna och/eller betala, ofta båda. De hade ett legit kontrakt men någonstans längs vägen tog betalningsviljan slut. Men du undrar ju, vän av ordning, varför det tar sådan tid att få ut dessa som bor olovligen. Först och främst beror det på den spanska lagen. Det var demokratin som gjorde det. 1978, efter att diktatorn äntligen dött och Spanien firade sin nyvunna frihet med en blänkande ny konstitution, tog man i från tårna och knåpade ihop en vacker mening i Artikel 47: alla spanska medborgare har rätt till en "anständig och lämplig bostad." Vackert. Humanistiskt. Ogenomtänkt. Och juridiskt sett ungefär lika bindande som ett köpeavtal gällande en enhörning. Vilket för övrigt är precis vad som händer när man skriver juridik för att låta bra istället för att vara vattentät — för lagtext ska inte skrivas så att de välvilliga förstår, utan så att de illvilliga inte missförstår. Artikel 47 klarar den förstnämnda uppgiften med bravur. Den andra, inte en chans. Men detta har väl inget med mig som Aperolsippande svenska som pustar ut vid poolen. Kanske inte - tills du är den som blir drabbad. Men som svensk vet man ju - "det händer aldrig mig."