Del 12: Rundvandring i ett stekhett Torrevieja

Vi hade köpt lya. Mannen, jycken och jag. Och för att vara extra speciella — nåja, jag är det i alla fall — så köpte vi den utan mäklare. Det går utmärkt, för att det är notarien som ser till att dokumentationen är på plats. En fet bankcheck, två flaskor Casillero del Diablo och två Marabou-chokladkakor senare var vi ägare till en lägenhet i Spanien.

Nu till allt det andra som ingen av de mäklare vi hade kontakt med hade upplyst oss om.

Spanien är, låt oss säga, annorlunda.

Med en bitter, halvlytt och halvpackad säljare och hans fru som sällskap ger vi oss ut på stan för att skriva över el och vatten. Vi börjar med SUMA — det lokala skattekontoret — för att se till att kommunal fastighetsskatt och avfallshantering korrekt debiterades mig. Det gick fort. Elkontraktet skrevs över så smidigt att även en stelbent tysk byråkrat skulle ha pept i förtjusning.

Förväntningarna var höga när vi kom till sista anhalt: vattendistributören. Här hade vi åkt utan ett intyg från en — trumvirvel — arkitekt, som skulle intyga att det faktiskt var en bostad vi hade köpt.

Efter en pequeño heart attack insåg jag ironin. Vi hade just köpt en lägenhet med en lagfart på cirka 62 sidor — ett dokument som beskriver fastigheten i sådan detalj att även gatans utseende utanför porten finns dokumenterat. Varenda kvadratcentimeter juridiskt fastställd.

Men eftersom ingen arkitekt hade intygat att det faktiskt var en bostad vi hade köpt, kunde vi inte ta över vattenkontraktet.

Vi fick med oss en lista från Aquamed över godkända arkitekter och ringde en. Han kom förbi, gick två varv runt lägenheten och skrev ett intyg.

150 euro.

Man har valt fel profession.

Nu var äntligen allt på plats. Hemförsäkring, vatten, el, sopor och kommunala avgifter. Nu jäklar börjar livet i Spanien. På riktigt.

Fast ibland undrar man om det är The Truman Show. På riktigt.